kul, jävligt kul. Jag ångrar så äckligt mycket att jag tona mitt hår brunt, intensivtoning också, sitter nästan likadant som permanent hårfärg. vad tänkte jag på? trodde att det skulle bli skitsnyggt, men nej, nu är det brunt, risigt och slitet. Jag har försökt få bort färgen med att inpackning typ hela tiden, funkar det? nej klart inte. Jag hatar det, för när jag var blond så kom mitt ansikte fram mycket mer, för nu när jag är brunett så försvinner det liksom lite eftersom jag är rättså brun i hyn. det är liksom ingenting "speciellt" längre. Men på måndag ska mamma fixa en tid hos frisören så jag kan avfärga skiten, det kommer bli jävligt slitet men då får jag väl klippa av halva håret, helvetes jävla skit. Jag tänker aldrig mer röra mitt hår, aldrig. Mår asdåligt av mitt bruna jävla rishår, känns som om det är rått färgat och bara asäckligt. Visst i början tyckte jag att det var jätte fint och åh så nöjd jag blev osv. Men nu, hatar hatar hatar. Nog förstog jag att det skulle bli slitet osv, men jag tänkte liksom att om jag inte blir nöjd så försvinner det väl och då så blir det inte så slitet, nu är det tvärtom, färgen är kvar och håret är slitet!! och nu är jag rädd att jag aldrig kommer få tillbaka min naturliga färg igen. Jag saknar mitt blonda och friska hår, var faktiskt rätt nöjd med det, hade liksom naturliga slingor i det och allt, men jag ska såklart skita i vad alla andra säger att "det kommer bli fint med att det finns en chans att jag kommer ångra mig", och vad gör jag nu? ååååh, varför ska jag alltid göra saker som jag ångrar? Men ska somsagt avfärga och se hur det blir då, kan ju inte bli värre iallafall. 

 

och uppfatta inte det här inlägget som om jag tycker att brunt hår är fult eller någonting sånnt, jag tycker att det är sjukt snyggt och jag har alltid velat ha det, men det är bara det att jag trivs jag inte alls i det. men somsagt, brunt hår är skitsnyggt!!